Båstads Historia

Det var en gång….

Båstad och Bjärehalvön har inte alltid varit en plats för bekvämt sommarliv, fest, naturupplevelser och semester.
Här var det under sekler magra jordar där grödorna kroknade i den salta vinden.
Fattiga bönder, hårt ansatta i gränslanden mellan Sverige och Danmark fick betala priset för de båda grannländernas eviga trätor.
Skatter och soldatämnen hämtades ständigt från de fria småbönderna i bygden och gjorde livet svårt.

Det var nog tur att det fanns sill och torsk i överflöd. För ungefär 4000 år sedan var livet kanske lättare.
Då, under bronsåldern, levde människor i byar runt om på Bjärehalvön och anlade odlingsterrasser i det milda kustklimatet. Spåren efter bronsåldersmänniskornas liv finns överallt. I skogen finns terrasser kvar på flera plaster.

Hällristningar och åtskilliga gravhögar gör också dessa tidiga bosättare än idag ständigt närvarande i landskapet. Troligtvis försämrades så småningom klimatet. Kanske hade bronsåldersbyarnas svedjebruk utarmat jordarna.
Få lämningar finns från perioden efter bronsåldern och fram till senmedeltid är inte mycket känt. Hit till den magra utposten kom varken slott eller gods.

Kanske var det alltför långt från allfarvägarna. Alltför kuperat och alltför mycket storskog. Månghundraåriga ekar växte i landskapet och för fria fattiga bönder på den blåsiga halvön i västra snapphaneland blev skogen utkomst under medeltiden.
Den gick bokstavligen upp i rök på det kungliga slottet i Köpenhamn när den danska flottan fyllde skeppen med brännbart i Båstad och gled ut över Kattegatts fiskrika vatten. Båstad fick stadsprivilegier i mitten på 1400-talet men förlorade dem på 1600-talet då orten fick allt mindre betydelse.

Ekskogen hade tagit slut, Skåne blivit svenskt och Bjäre var fortsatt fattigt. Fattigt och magert och så svårodlat att inte ens storgodsen och slotten på Hallandsslätten gjorde sig mödan att förvärva marken. De hade tillräckligt med vidsträckta fält för att inte ens skönja grannens ägor. Kanhända var också halvöns fiskar- och jordbrukarfolk alltför misstänksamma, besvärliga och egensinniga. Om det kan vi bara gissa, men myten förvaltas ibland med omsorg av infödda Bjärebor. Så småningom skulle det dock inträffa något som förändrade livet för många i trakten. En ny utkomstmöjlighet, än idag den kanske viktigaste näringsgrenen och det som gjort Båstad och Bjärehalvön väl kända i hela landet. 

Det kom badgäster.

 

VYERNAS HALVÖ

Vart du vänder dig på Bjärehalvön finns utsikten. Över havet och slättlandet, mot åsen och dalarna,
över kulturlandskapet och bronsålderns gravfält. Bjärehalvöns kyrkor står som landmärken längs
kusten och på platser dit folk i tusentals år färdats för ting. Vyerna har fascinerat. Då som nu.
Ta en tur till platserna med hisnande vackra panoraman. Skönheten och utsikten är både fri och befriande.

 

 Från Brattenburg

 blickar vandrare ut över Sinarpsdalens mynning och Båstad.  Idag är stora delar av dalen nedanför bebyggda, men den vackra utsikten finns  kvar. Hit kan man lätt ta sig på vandringen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Höet står hässjat längs Karstorpsvägen på Sinarpsdalens västra sida. Till höger syns Kungsberget där Hallandsås sluttar brant mot Malen. I bakgrunden breder strandskogen och Laholmsslätten ut sig. där tranor ibland mellanlandar under sin flytt.

 

 

 

Branta Erikstorpsvägen har fortfarande kvar sin gamla sträckning. Vägen leder från Båstad upp till Erikstorp, en oskiftad by full av charm där vägen slingrar fram genom gårdarna på ömse sidor.

     Vidare fortsätter man mot hembygdsparken och golfbanan vid Boarp.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Italienska vägen anlades en gång för att underlätta transporten mellan Båstad och Torekov. Den gamla vägen – ”Brantan” –  

hade kraftig lutning och var kurvig. Det begränsade den nya och ökande trafiken i samband med turismens framväxt och bilismens tillkomst. Vid bygget av Italienska vägen anlades en utsiktsplats ovanför dalgången ner mot Småryd. Den är än idag ett välbesökt stopp för motorburna som tar en paus för fika med vy.

 

 

 

 

 

 

 

Sinarpsdalen betar får och kor på sluttningarna ner mot våtmarkerna

 där tranor ibland mellanlandar under sin flytt. Här slingrar sig små värgar, stigar och det gamla järnvägsspåret som nu blir cykel- och vandringsstråk mellan Båstad och Grevie.